Nazisterna brände våra böcker, men Dora Richter överlevde Hitler

Alla som sysslar med samlande och bevarande bör någon gång ställa sig frågan: vad händer om det här materialet hamnar i fel händer? För “där böcker bränns, har de först också samlats”, som Olov Kriström skrev i en artikel från 2023. Det betyder att varje samling är laddad med potentialen till sin egen förintelse. 

Berlin och Stockholm 

Att de tyska nazisterna brände böcker är välkänt. Redan i maj 1933, knappt fyra månader efter att Hitler blivit rikskansler, gick nazistiska studenter till attack mot den institution som utgjorde navet för internationell sexualupplysning, sexualvetenskaplig forskning och aktivism: Sexualvetenskapliga Institutet i Berlin. Inom dess väggar fanns nämligen en världsunik boksamling av sexualvetenskapligt material som nu skulle tvångsgallras. I två omgångar rensades det omfattande beståndet ut och samlades ihop för offentligt bokbål. Tiotusentals böcker, många oersättliga och idag omöjliga att få tag i, försvann i lågorna. 

Som startpunkt för utrensningen var institutet en självklar måltavla. Institutets grundare och ansikte utåt, Magnus Hirschfeld, representerade som jude, homosexuell och socialist mycket av det som nazisterna hatade. Verksamheten i sig var också symbolisk för den demokratiska och folkbildande anda som nazisterna motsatte sig. Institutet var nämligen inte bara ett nav för sexualvetenskaplig forskning. Sedan öppnandet 1919 hade man byggt upp en omfattande verksamhet, som utöver vård också erbjöd sexualupplysning och äktenskapsrådgivning. Här inhystes också huvudkontoret för världens första homosexuella intresseorganisation, Vetenskapliga humanitära kommitéen (WhK), som sedan 1897 agiterat för avkriminaliseringen av homosexualitet i Tyskland.

1933 arbetade över fyrtio anställda på institutet, men ett omfattande internationellt nätverk sträckte sig långt bortom Tyskland – även till Sverige. Det var en mötesplats för forskare och människorättsaktivister och en plats för bildning dit vem som helst kunde vända sig. Den svenska arbetaren och blivande homoaktivisten Eric Thorsell, som spenderade flera månader som student vid institutet, beskrev verksamheten som en plats dit tusentals “läkare och lekmän, samt massor av hjälpsökande vandrade under årens lopp […]. Genom sina föreläsningar och frågeaftnar, sitt bibliotek och sitt stora arkiv stod institutet alla till tjänst”.

Särskilt talande är kanske det idiom – Hirschfelds personliga motto – som stod skrivet på en vägg inne i institutet: “Kunskap i rättvisans tjänst”. 

Institutet är särskilt intressant ur ett transhistoriskt perspektiv, då det var hem åt världens kanske första klinik där transpersoner kunde få könsbekräftande vård. Här genomfördes de första könsbekräftande underlivsoperationerna som vi känner till, på transkvinnorna Dora Richter och Toni Ebel (Abraham, 1931). Institutet arbetade på bred front för att underlätta livet för transpersoner genom medicinsk intervention och rådgivning, men även genom att utfärda så kallade “transvestit”-tillstånd, som gav personen laglig rätt att bära de kläder hen trivdes bäst i (vilket annars kunde leda till fängelse). 

Där, och ingen annanstans, inleddes nazisternas utrensning. 

Attacken blev dödsstöten för verksamheten; det öppnades aldrig något nytt institut. Byggnaden bombades och Magnus Hirschfeld dog i exil i Paris några år senare. Anställda och patienter spreds för vinden. Några försvann spårlöst – däribland transkvinnan Dora Richter, som länge antogs ha mördats i samband med attacken. 

Några läkare kom till Sverige, där man hade kontakter med bland annat Elise Ottesen-Jensen och kretsen runt det nybildade RFSU. Men många av institutets läkare var av judisk härkomst och Sveriges hållning var under 30-talet mycket stram i fråga om att bevilja tyska judiska läkare arbetstillstånd, till stor del på grund av protester från Sveriges yngre läkares förening (SYLF) (Högberg, 2013). Felix Abraham, en av Hirschfelds närmaste på institutet, sökte men nekades arbetstillstånd i Sverige 1936. Han dog i suicid några månader därefter. 

Igenkänning, horisontvidgning, kamp och frigörelse 

Det är svårt att riktigt förmedla vad som gick förlorat de där dagarna i maj. Vi vet inte exakt vilka eller ens hur många texter som gick förlorade i attacken mot institutet, eftersom vi inte vet hur många eller vilka titlar som ingick i dess bestånd. Att mängder av oersättligt material gick förlorat är dock uppenbart. Men det var förstås mer än bara böcker som förstördes. Den största förlusten var den av ett progressivt sammanhang där man genom empati och vetenskap arbetade för att förbättra utsatta människors liv. Det var också just det som varit målet med attacken. 

Olov Kriström (2023), medgrundare av svenska Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB), menar att böckerna var en symbol för det som sexualreformrörelsen byggt upp:

“Vad som skulle utplånas var […] den infrastruktur som gjorde [böckerna] tillgängliga för en åtminstone potentiellt progressiv användning och lät dem läsas som källor till igenkänning, horisontvidgning, kamp och frigörelse. Att skapa rädsla och osäkerhet hos de som funnit hopp och sammanhang i biblioteket var ett minst lika viktigt mål som att förstöra själva böckerna. […] Förlusten av biblioteket var en förlust av en mångfald och ett sammanhang.” 

Ett bibliotek är ett ekosystem av berättelser och kunskap som möjliggör nya sorters tankar, känslor och liv. När det tas ifrån oss krymper vår värld. Det förstod nazisterna.

Någon svensk motsvarighet till institutet i Berlin har inte funnits, men hos RFSL fanns länge en boksamling bestående av uppemot 10 000 titlar. Jag skriver “fanns” eftersom den inte längre finns kvar. Olov Kriström beskriver det öde som RFSL:s bibliotek gick till mötes – ett betydligt mer byråkratiskt sådant än Sexualvetenskapliga institutets öde. Efter att den privata hyresvärden höjt hyran tvingades RFSL 2017 krympa sina lokaler och avveckla biblioteket. Böckerna fick de göra sig av med. En del av beståndet omhändertogs av Kungliga biblioteket och andra aktörer, däribland föreningen QRAB. Men allting gick mycket fort och det fanns inte tillräckligt med tid att utvärdera beståndet ordentligt. 

Mycket, troligtvis tusentals titlar, såldes, skänktes eller skickades till förbränning. Och världen krympte ytterligare lite till.

Dora lived! 

Dessa båda boksamlingars öden fortsätter att vara relevanta i en tid då allt fler bibliotek kämpar med höga driftskostnader, medan budgetarna fortsätter krympa. Samtidigt har det offentliga samtalet gjort en kraftig högergir. Amerikanska transpersoner fråntas sina rättigheter på löpande band och många överväger emigration som en väg ut ur ett allt mer tyranniskt samhälle. Trumps monstruösa attacker på redan utsatta minoritetsgrupper ger förnyad kraft åt hatiska aktörer här på hemmaplan. Framsteg som tagit decennier att nå tar bara ögonblick att rulla tillbaka. Man börjar fortfarande med de skrivna orden: allt som heter “jämlikhet”, “inkludering” och “mångfald” ifrågasätts, brännmärks och förintas.

Historien skrivs om – och historien upprepar sig. 

För att inte tappa hoppet påminner jag mig ofta om att nazisterna till slut ändå misslyckades. För här sitter jag ju nu och skriver om institutet. Och där sitter ju du och läser. Det ger mig hopp. Det finns tröst och styrka i att veta att institutets minne trots allt ännu lever.

Rörelsen finns kvar. Och kanske ännu viktigare: vi finns kvar, alldeles oavsett om det finns böcker om oss eller inte. Vi fanns långt innan institutet och vi kommer fortsätta att finnas långt efter det. Vi som genom vår existens utmanar en hel världsbild.

Förra året upptäckte forskaren Clara Hartmann att Dora Richter, transkvinnan som antogs ha mördats i samband med attacken, överlevde. Hon blev 74 år och gick bort 1966. Det fick en Bluesky-användare att skriva: ”Yes the Nazis burned our books, but Dora Richter outlived Hitler.”

En del av vårt mål för de kommande åren bör vara detta: att så många som möjligt ska överleva den tyranni som väntar.

För det är en fråga om liv och död, för så många av oss.

Det är så fruktansvärt mycket som står på spel.

Källor

Abraham, Felix (1931) “Genitalumwandlungen an zwei männlichen Transvestiten” ur Zeitschrift für Sexualwissenschaft und Sexualpolitik, vol 18 (s 223-226). 

Hartmann, Clara (2024-09-11) “Dora lived! New Documents Found on Dora Richter – and Her Later Life Clarified”. Lili-Elbe-Bibliothek. [hämtad 2025-04-05] 

Högberg, Ulf (2013) Vita rockar och bruna skjortor: nazimedicin och läkare på flykt. Universus/Roos&Tegner. 

Kriström, Olov (2023) “Bokbål och höjda hyror: Queerhistoriens villkor sedda genom en bibliotekskatalog” ur Lambda Nordica vol 28 nr 1 (s. 103-122) 

Silverstolpe, Fredrik (1981) En homosexuell arbetares memoarer: järnbruksarbetaren Eric Thorsell berättar. Barrikaden.